Än så länge har jag hållit mig sysselsatt, så det här får bli ett snabbt stopp mellan varven. Har provsmakat sharon-frukt för första gången idag. Till saken hör att jag är ganska kräsen, speciellt när det kommer till olika konsistenser vilket medför att jag oftast drar mig för att smaka på olika saker.

Som jag har fattat det kan man även kalla Sharon för Persimon eller Kaki, varav det sistnämnda är kinesiskt och betyder frukt. Till utseendet påminner den om en tomat, med gul- eller rödorange färg. Frukten är söt och för det mesta kärnfri. Min första tanke var att den hade passat perfekt i en smoothie, med lite apelsinjuice.

Sharonfrukten innehåller 72 kcal per 100 gram och består mestadels av vatten (80gram per 100g). Dessutom innehåller frukten 2 g kostfiber, 161 mg kalium, 1290 µg B–karoten och 8 mg C-vitamin.

(Läs mer: http://www.livsmedelssverige.org/livsmedel/vegetabilier/frukt/frukt_sharon.htm)

Nu ska jag ut och promenera med hunden!

För drygt två veckor sedan uppmärksammande jag en artikel i Aftonbladet, som handlade om en studie där man konstaterat att vissa människor instinktivt dras till mer onyttig mat. Det var en studie som jag kände mig ganska skeptisk till, utifrån beskrivningen av utförandet. (Läs det tidigare inlägget här: http://blundat.bloggagratis.se/2008/12/11/1186983-aftonbladet-gen-bakom-ohalsosamt-atande/ ). 

Håller på att läsa boken Ät bra och må bättre av Bert Karlsson och Anna Skipper. Jag måste säga att jag utifrån boken omvärderar mina tankar om Bert Karlsson – han var inte så dum ändå. Hur som helst beskriver Bert i ett kapitel ganska kortfattat en liknande studie som utförts i Storbritannien och Norra Finland. Min första tanke var att det nog är samma studie, men att dem beskrivs på olika sätt i Aftonbladet och i boken, dock inget jag är säker på. I studien har forskare granskat arvsmassan hon 39 000 människor som påverkar ens tendens att gå upp i vikt. Har man otur har man genen i två uppsättningar, ärvd från både mamma och pappa vilket medför en 70 % risk att drabbas av fetma. Genen ska alltså ha en inverkan på att man går upp i vikt, trots att man ”lever precis som den pinnsmala kompisen” (sid. 28).

Vad som betonas, som jag tycker är väldigt bra, är att denna gen trots allt inte är en avgörande faktor utan att det ligger i livsstilen. Att man måste hitta sin egen stil i kost och träning, det som funkar bra för mig fungerar inte nödvändigtvis för dig.

Idag har familjen investerat i en bakmaskin, så nu är det slut på det industriellt producerade brödet som jag ändå tröttnat på att äta. Maskinen är redan igång och bakar sin första limpa, väldigt behändigt. Hoppas bara det blir gott också, men det blir det säkert. Det känns som att hembakat bröd har många fördelar framför det man köper och jag har alltid trivs bäst med att ha full kontroll över vad som stoppas i min mat. Om två och en halv timme får vi se på resultatet.

Jag är lite kluven över hur jag ska göra med träningen idag. Vill väldigt gärna gå på det efterlängtade Body Combat passet, men jag vet inte hur smart det är med tanke på hur ont jag har i ryggen. Förmodligen är det träningsvärk och borde inte vara någon större fara att träna med det, men när den sitter i nedre ryggen och varje rörelse gör sig tillkänna är det nog inte så trivsamt med kampsport. Det lutar åt att hoppa över passet, tyvärr.

Idag har jag inte riktigt kommit igång. Det är hög tid att jag gör mig i ordning, eftersom jag ska åka ner till stan och träffa min kompis Emilie. En lättare nyårsstress börjar göra sig påmind, som jag envist skjuter undan. Har ingen som helst aning om vad jag ska hitta på, men det ordnar väl sig alltid på något sätt.

Har träningsvärk i ryggen, förmodligen efter att jag hjälpte pappa bära tunga, otympliga möbler. Nästan så jag blir osäker på om det är smart att utsätta ryggen för att träna Body combat, men det är så roligt att det vore svårt att låta bli. Återstår att se hur jag gör, även på det fronten.

Är inne på det fjärde avsnittet av Desperate housewives, på raken. Har man väl satt i gång och börjat titta är det nästan omöjligt att slita sig. Jag skulle nog kunna sitta uppe och titta igenom hela boxen över en natt, men samtidigt vill jag inte se för många avsnitt av den enkla anledningen att det då inte finns några kvar att titta på. Visst är det ett alternativ att börja om från början, men känslan är inte riktigt den samma; man är inte lika klistrad och ivrig att inte missa en enda detalj.

Det börjar bli dags att framkalla ännu en omgång foton, men jag skjuter upp det hela tiden eftersom jag inte vet hur jag ska organisera bilderna. I album, så klart, men frågan är vilken sorts album? Skulle helt av allt vilja skrota alla mina gamla album för att sätta alla foton i matchande.

Vad är bäst tycker ni – ”vanliga” album, med färdiga plastfickor eller fina pärmar som man klistrar fast fotona i? Har grubblat över det i flera månader utan att bestämma mig. En sak vet jag i alla fall, vill inte ha en sådan album/pärm som är fäst med ringar (som på kollegieblock) eftersom ringarna har en tendens att bli lite tilltryckta.

Känner mig lite frusen efter all tid jag spenderat utomhus idag, men det har även varit skönt. Tog som planerat med mig hunden och åkte hem till en kompis för att gå ut och gå. Alltid trevligt med sällskap och hos henne finns längre sträckor av grusväg, vilket är praktiskt eftersom jag inte behöver ha koppel på Flora då. Alla blev nöjda, helt enkelt.

Imorgon är det premiär för ett nytt Body Combat på Älvhögsborg, vilket jag sett fram emot länge. Dessvärre är min träningskompis förkyld, så hon kommer att missa det. Trots att man tränar "för sig själv" är det roligt att ha någon med sig. Nu ska jag undersöka vilken bakmaskin som är bäst, framöver blir det färskt, hembakat bröd varje dag.