För ungefär en vecka sedan fastnade jag vid Studio Belinda i TV8 när jag bläddrade mellan kanalerna en förmiddag. Anledningen var att både Anna och Olof Skipper gästade programmet.

Man pratade om om kost och hälsa och just den kritik som konceptet som ligger bakom Du är vad du äter får, från exempelvis programledaren för nystartade programmet Bröllopsform i 4:an. Jag tyckte att Anna bemötte denna kritik på ett högst beundransvärt sätt, utan att såga någon annans metod.

Så sa Olof Skipper en sak som hängt kvar i mitt huvud ända sedan jag såg programmet; De pratade om att träna för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, varav Olof berättar att motvilligt träna för nå hälsovinster generear oviljan fler hjärtattacker än den avhjälper. Ganska intressant, för rent teoretiskt sett skulle det innebära att man mår bättre av att stanna på soffan, om man egentligen inte vill träna.

Kanske är den där träningen ändå ganska livsavgörande och man istället behöver arbeta på sitt förhållningssätt och motivation. Man kanske har en överdriven bild av vilken träning som krävs, eftersom det oftast är fullt tillräcklig med den där 30 minuters promenaden.

För min egen del, som tränar regelbundet med tillfälligt trytande träningsmotivation känns det skönt att kunna tänka att det är okej att hoppa över träningen en dag istället för att motvilligt släpa sig till gymmet. Man får helt enkelt känna in sig själv, för ibland vänder träningslusten sådär 10 minuter in i passet, eller kommer när man tränat klart.

Helt och fullt tror jag att man ska ha respekt för vad ens kropp säger, känner man sig trött en dag kanske det också är så att kroppen faktiskt behöver vila.

Idag skriver Aftonbladet att var sjätte svensk får ”psykproblem” på hösten. Ganska intressant ordval, kan jag tycka. De skriver att ”De flesta beskriver det som att de vill gå i ide som en björn och vakna när ljuset kommer” – jag vet inte hur många gånger jag använt mig av just den formuleringen. Inte i år, än i alla fall, men vill minnas att jag uttalat mig så många gånger förr. Men det är mest för att det blir så kallt på vintern och vem orkar stå och frysa?

Jag skulle beskriva det som att vi är i en mellanperiod just nu, vädermässigt. Tiden då man kan uppskatta höstens skönhet har passerat och det dröjer lite innan vinters vackra sidor yttrar sig. Men jag känner mig inte det allra minsta deppig, kanske har jag tur? Man får söka efter små eller stora saker i omvärlden som man kan uppskatta och faktiskt ta sig tid att se dem. Själv ska jag ge mig ut och hitta något att värdesätta i denna mellanperiod. Kanske är det inte helt värdelöst, utan ganska spännande med de kontraster som råder? Gräset är fortfarande grönt och står som kontrast till de avskalade träden.

Läs hela artikeln på http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3533021.ab