Idag är det träningsvila som gäller, så jag har satsat på te och andra delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi; Flickan som lekte med elden. Män som hatar kvinnor är den första kriminalromanen jag vågat läsa och den var egentligen inte särskilt otäck. Däremot var den rejält fängslande när man väl kommit in i handlingen, ett boktips så här i höstmörkret. Dags att stänga av datorn och mentalt förbereda mig på att sova

Jag har gått från att vara totalt ointresserad av allt vad bloggande heter, till att hålla mig ganska uppdaterad. För den som inte vet har Isabella Löwengrip (aka Blondinbella) en försenad Halloweenfest på Galaxybåten, Silja line, som går av stapeln i skrivande stund. Jag läste precis att det kommit in anonyma hot och att man därför fått anlita en extra säkerhetsvakt, i sista minuten.

Jag blir illa tvungen att använda ett av de fulaste orden jag vet; fånigt – så oerhört fånigt. Inte kryssningen i sig, det tycker jag snarare låter som en väldigt rolig idé, men att uttala hot mot ett sådant arrangemang. Jag kan förstå att hoten antagligen inte handlar om kryssningen i sig, utan snarare är riktade mot fröken Löwengrip.

Det som förundrar mig är att man orkar engagera sig nog i den grad att man faktiskt uttalar ett hot. Om du inte gillar maskerader, åk på en annan kryssning. Om du inte gillar Isabella, läs en annan blogg. De tillfällen hon visas i TV eller tidningar är det bara att bita ihop och bläddra vidare, om man nu upplever det som ett problem.  

Jag kan tänka mig att andra ser något jag missar, för jag kan verkligen inte se vad som skapar så stark frustration i det hela. Här under kan ni se en bild på Isabella, från sr.se.

Igår låg jag och läste senaste numret av Må bra innan jag somnade. Jag läser alltid tidningar sida för sida, men hoppar över en del som jag inte tycker verkar intressant eller tilltalande just i stunden. Jag kom fram till en artikel om en kvinna vid namn Madeleine Åsbrink och kan för tillfället inte minnas vad artikelns rubrik var, men den handlade hur som helst om lycka. Min tanke var att ”det här orkar jag inte läsa just nu”, men av någon anledning började jag läsa artikeln och fastnade vid ett uttalande:

 ”Lycka är nämligen inte ett till tillstånd,

utan oftast ett val och ett förhållningssätt” 

Det ringde väldigt bra i mina öron och jag tror att det är en ganska bra definition av min levnadsfilosofi. Samtidigt förstår jag att man kan förkasta citatet genom att säga att det inte är så enkelt, och det håller jag med om det också. Självklart finns det situationer då man inte kan välja lycka, åtminstone blir det valet åsidosatt bakom viktigare faktorer. Vad de faktorerna är måste vara högst individuellt, en kris, fysisk läkning, depression – jag vet inte.

 

Jag tror att man har större valmöjligheter än vad många andra säkerligen gör, men det är också ett beslut jag fattat – att jag tror på mig själv. Det är inte helt enkelt och livet är en ständig process där man måste arbeta med sig själv.

Jag kan inte låta bli att associera till mina tankar om begreppet tid. Ibland känns det som att jag skulle kunna bli rent av förbannad på vänner som konstant hävdar att de inte har tid. I min värld finns inte begreppet ”jag har inte tid” för tid, det har man alltid. Däremot handlar det om val och prioriteringar, vad man väljer att lägga sin tid på. Valet är kanske inte upplevs helt fritt; men då får du frågade dig själv vem det är som tvingar dig? Det kanske inte alltid känns roligt att lägga en massa tid på att arbeta, men om man jämför med motsatsen så är nog ett liv med arbete och pengar att hushålla med bättre än det motsatta.

Det blev en jäktig dag igår; kom hem från praktiken, lagade middag och åkte iväg för att träna nästan på en gång. Tilläggas bör att jag hade en ovanligt lång dag på praktiken i kombination med sen träning, vilket lämnade utrymme att bryta mina traditionella vanor att starta datorn i tid och otid för att istället gå och lägga mig nästan direkt.

 

Igår var det ytterligare ett pass i ”kom i gång”-kursen jag går på Älvhögsborg. Det är en kurs för medlemmar med Trollhättans stad, där man träffas sex gånger och går gemensamt och testar lite olika gruppträningspass. Kursen är ett jättebra initiativ, tycker jag, med bonusen att man träffas en halvtimme innan passet och pratar en stund. Tyvärr har intresset för kursen inte varit överdrivet högt; vi är endast fyra deltagare trots fler anmälda. Kanske att fler skulle komma om man placerade kursen i januari – en chans att uppfylla nyårslöftet?

 

Hur som helst har jag troget deltagit varje vecka, medan min mamma ironiskt nog missat två (av hittills fyra) pass. Nog om kursen i sig och mer om passet i sig: Det blev mitt första step up pass, någonsin och jag måste säga att det gick bättre än förväntat. Passet var väldigt roligt och det blev bara bättre när man märkte hur bra det gick att hantera rörelserna. Jag ska vara ärlig och säga att jag kom av mig i mellan åt, men sådant får man ha överseende med.

 Hela passet gick i exakt samma takt, vilket jag upplevde som enormt stressreducerande. Jag skulle vilja uppskatta det som att min stressnivå låg på ungefär 75 % när jag kom dit – vilket är högt – och på 0 när jag gick därifrån. Det är inget dåligt omdöme, om du frågar mig.