Idag tränade jag Body Combat, en träningsform jag testade på ett antal gånger under sommaren och verkligen fastnade för. Body Combat är ett för-koreograferat gruppträningspass på 55-minuter (10 låtar) som köps in från Les Mills International. Man kör ett och samma pass världen över under 12 veckor, för att sedan bytas ut mot ett nytt. Passen är inspirerade av diverse kampsporter med skillnaden att man sparkar och slår ut i luften, istället för att ha en motståndare.

Dagens pass kändes intensivare än det Body Combat upplägg jag fick känna på under sommaren. Upplevde mig ändå inte ha några större svårigheter med att hänga med, men upplägget är också bra på det sättet. Man bygger upp olika kombinationer under en låt, för att nästkommande låt arbeta med en helt annan kombination – du behöver alltså bara komma ihåg ett fåtal steg.  

På Les Mills hemsida kan man läsa att det nuvarande Body Combat-passet, det 37:e i ordningen, har ett ”underworld/blade vampire”-tema. Det var inget jag märkte av, men det är inte heller ett pass där man hinner fundera särskilt mycket. För den som läste igår skrev jag att jag var ganska nervös inför att gå på ett nytt upplägg helt ensam, men all oro lämnade mig när jag klev in i träningssalen och satte igång.

Det är definitivt en hård och svettig träningsform, men instruktören är riktigt bra på att hålla en igång. Efter passet kände jag mig inte heller dränerad på energi, utan snarare upplyft och uppiggad. Kan känna redan nu att jag kommer att ha träningsvärk i axlar och mellan skulderbladen under morgondagen. Det blir definitivt Body Combat även nästa vecka och om jag räknat rätt, borde det vara nytt upplägg då eller åtminstone den närmaste framtiden.   

Vi människor gör ganska mycket, fast att vi innerst inne vet om att vi inte mår så bra av det. Ofta rättfärdigar man det på något sätt – hur ofta hör man exempelvis inte en rökare säga ”man får ändå cancer av allting, så vad spelar det för roll”. Eller så bestämmer man sig helt enkelt för att ’det händer inte mig’. En inledning som ger mig många tänkbara utläggningar, men idag fokuserar jag på mitt förhållande till kaffe.

 

Personligen är det helt uppenbart att det inte är meningen att jag ska dricka kaffe. Att andra dricker kaffe berör mig inte, men själv gör jag bäst i att låta bli. Egentligen har jag aldrig tycks om kaffe, men de senaste månaderna har det blivit att jag tar en halv kopp när det känns som att jag är så trött att jag snart raserar. Vilket blir en, kanske två gånger i veckan.

 

Strax därefter kommer min kropp med omedelbara, mindre trivsamma reaktioner: jag skakar i hela kroppen, får kanske ont i huvudet, hjärtklappning och magen beter sig inte riktigt som den ska. Skakningarna tillsammans med hjärtklappningen är det värsta. Det känns ungefär som om jag stressar upp kroppen, till full alarmberedskap. Märkligt för mig är att effekterna kan hålla i sig länge, en till tre timmar i alla fall.

Trots min medvetenhet kring vad kaffe gör med just mig, tar jag en kopp lite nu och då. Så vad tror ni, inbillade symtom efter ett liv med en bild av kaffe som både illasmakande och dåligt, eller kan koffeinet ha så stark fysisk inverkan?

Imorse när jag gäspande klev upp ur sängen och ställde mig framför badrumsspegeln slog det mig vad fin min hy såg ut, just idag. Många människor fnyser när man säger något sådant om sig själv, men varför ska man sträva efter att bara se det dåliga?

 

Under många år resonerade jag ungefär som Dr. Cox i Scrubs: att självförakt är den bästa vägen till perfektion – hatar du din kropp kommer du pressa dig själv ännu hårdare för att se så bra ut som möjligt. Frågan är då, blir man någonsin nöjd? Svaret är nej, vad du än eftersträvar kommer du alltid att tänka att du blir lite bättre, lite lyckligare om du kommer lite längre. Ett tydligt exempel är ätstörningar: Kanske börjar det som lite varsam bantning för att nå 50 kg, eller vilken siffra som helst. När du väl når 50 ändrar du till 47, 45, och så vidare utan direkt ände.

Jag speglar mig, en hel del faktiskt, allra helst i helkroppspeglar. Istället för att se allting anmärkningsvärt ser jag det jag gillar hos mig själv. Självklart möts vi alla av bakslag ibland, har en lite sämre dag men i grund och botten tror jag att det handlar om att inse att det är helt okej att tycka att man själv är bra, utan att komma till en nivå av arrogans. Kom ihåg att en positiv självbild inte nödvändigtvis innebär några ytterligheter – bara för att du tycker om dig själv är du inte automatiskt utseendefixerad, arrogant utan besitter bara lite (eller mycket) självförtroende.