Jag har en blomma i fönstret på mitt rum, som praktikant på sjukhuset. Sedan blomman och jag fick flytta två våningar längre ner har den börjat se väldigt ledsen ut. På femte våningen hade jag fri utsikt över himlen och lite granntoppar, ganska trevligt tyckte jag och det verkar det som att även blomman tyckte. Tänk om bristen på ljus har samma effekt på oss människor som på växter? Om man tänker till höst- och vinterdepressioner tycks det stämma för vissa. Visst är det väl ändå så, att de allra flesta av oss mår ganska bra av dagsljus, en utsikt att vila ögonen på mellan varven. Numera har jag istället en gul tegelvägg med bruna fönsterramar som utsikt. Till skillnad från blomman får jag i alla fall gå hem när dagen är slut och njuta av utsikten på andra platser. Men nu ska jag inte överanalysera saker och glida ut i allt för långa tankekaruseller, blomman kan helt enkelt se ut som den gör för att jag inte vet när den ska vattnas.

Bodycombat stod på planeringen, men efter några om och men gick jag istället till gymmet. Har knappt tränat där alls under hela hösten och tog det därför ganska lugnt. 20 minuters konditionsträning och därefter 40 minuters styrketräning. Jag var nog egentligen inte riktigt på humör för soloträning, vilket yttrade sig genom mitt enligt mig bristande engagemang i dagens träning. Efteråt kändes det dock lika härligt som vanligt, man känner sig på något sätt renare i kroppen efter att ha svettats en massor.

Jag går i regel runt med inställningen att det inte finns någonting jag inte kan göra, att det mesta är möjligt bara jag tror på mig själv. Det tar mig ganska långt, men när det kommer till löpning brister mitt självförtroende. Jag vill så gärna springa, men vägen dit känns oändligt lång. Jag fastnar i ett tänk att jag inte kan springa, vilket kunde varit helt okej om det jag inte heller hade något intresse av att göra det. Tyvärr är läget precis det motsatta; jag vill inget mer än att springa hellre än gå, men mina tankar lägger krokben för mig själv. När jag väl sätter i gång känner jag mig ganska fånig, jag hör mina steg mot löpbandet som världens mest bullriga steg, känner mig därmed klumpig och iakttagen. Förmodligen bara inbillning, men fortfarande lika jobbigt för det. Det händer att jag tar mig förbi den där första spärren och orkar jogga kanske tio-femton minuter i streck, men någonstans brister det och det är en väldigt lång process innan jag är tillbaka igen. Usch, är det enda jag kan säga.

Decembermånad inleds idag, men det känns nästan som att det var redan igår med tanke på att det var första advent då. Visst är det mysigt med alla tända ljus? 

Här i Trollhättan åtminstonde var det många som satte upp  sina lampor både i början och mitten av förra veckan, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Jag trivs bättre när det nästan är som att tusen lampor tänds över en natt.

I år känns inte ens mörkret så farligt påträngande. Jag brukar ha en känsla av att jag vill gå i ide över vintern, men den har inte infunnit sig i år. Jag ska inte säga för mycket , vem vet hur humöret ser ut när julen är över och lamporna plockas bort. Hur som helst ser jag ljust på läget just nu, trots att tiden går väldigt fort.